Långt från självrekryterande! Reportage från Motala musikskola!

Rekryteringen av främst blåselever diskuteras ofta. Högskolorna och de professionella ensemblerna klagar ibland på återväxten. Orkesterförbundet klagar på att musik- och kulturskolorna inte prioriterar denna del av verksamheten. Det är enligt all tillgänglig fakta – som i och för sig inte är så stor – helt felaktigt. Finns det något musik- och kulturskolorna lagt ner energi på så är det just rekrytering av blås- och stråkelever. Snarare för mycket, tycker en del. Frågan blir mer relevant när vi frågar oss hur detta har gått till. En del lägger istället problematiken hos barnen; de orkar inte anstränga sig, vill ha enkla lösningar, sitter bara framför datorn etc. Musikskolan i Motala har rykte om sig att vara bra på rekrytering. KulturSmockan tog sig dit för att få mer kunskap om vad rekrytering handlar om.

Jag träffar Andréas Rosén, brasslärare, Michael ”Micke” Roos, också brasslärare, Hans-Peter Rauber, stråklärare och skolan rektor Anders Rosén i skolans fina lokaler mitt i centrum.

Anders berättar att skolan i dag har ca 250 blåsare och lika många stråkelever. Sammanlagt 1050 musikelever, en fördubbling av elevantalet sedan 2003.

Hur ser ert upplägg ut och vad är det som gör att ni lyckas?

• Hans- Peter: Vi rekryterar numera via grundskolan. Vi har tagit bort den traditionella rekryteringen på våren. Alla klasser i årskurs 1-3 besöks istället första veckan på hösten. På lördagen första skolveckan är det öppet hus. Alla elever erbjuds sedan att börja spela på sin grundskola i anslutning till skoldagen, klockan 13.20, direkt veckan efter. 40 min i storgrupp. Musikskolan tar med sig instrument som eleverna inte får ta med sig hem och öva på. Inom brasset jobbar vi igenom ett instrument i taget. Först spelar alla trombon, ett par veckor senare spelar alla valthorn osv. Termin 2 har alla valt instrument, får hyra det och ta hem. Då jobbar alla mot konsert i en fullsatt kyrka i samband med skolavslutningen och ett läger.

• Micke: Vi måste vara i skolan där barnen är. Vi måste komma över den kritiska massan. Sedan börjar snöbollen rulla - får man några kommer de andra.

• Hans- Peter: En annan viktig del är att vi ringer hem till alla föräldrar efter klassrumsbesöket. Då får vi kontakt och kan reda ut en del missförstånd eller svara på frågor.

• Andréas: Det går att rekrytera. Men det är långt från självrekryterande. Och elever får del av musiken under vår rekrytering även om de inte börjar spela.

Varför måste unga i Motala spela blåsinstrument? Är det inte enklare att de får börja spela de instrument de frågar efter, exempelvis gitarr?

• Andréas: Musiken är det viktigaste. Elevens uttryck på sitt instrument. Den sociala biten är också betydelsefull. Hos oss kommer de direkt in i en ensemble. Ingen musik är egentligen bättre än någon annan, men att behålla bredden är viktigt. Finns exempelvis inte blåsinstrumenten så finns heller inte den musik kvar där blåsinstrumenten ger bästa resultatet. Det behöver heller inte vara bara traditionell blåsorkester. Vi jobbar mycket med små ensembler där vara och en blir sedd. Vi har traditionell blåsorkester men jobbar mycket med andra konstellationer. Micke har tid i tjänsten att skriva nya arrangemang. Han skrev exempelvis förra året nya arrangemang på jullåtar till en stor konsert där vi jobbade med storband, stråk och kör.

Använder ni inget färdigt material som ni köper in?

• Micke: Jo, vi har Utbults blåsmaterial till nybörjarna.

• Anders: Samtidigt har vi som mål att alla skall kunna delta i den stora festivalorkestern. Där finns alla instrumenten, blås, stråk, elförstärkta instrument och körer.

Lite senare dyker Ellen van Lokhorst, träblåslärare upp. Hon berättar att träblåset oftast arbetar i egna konstellationer för att sedan i vissa projekt bilda en större ensemble med andra instrumentgrupper.

Har ni något uppdrag att jobba med blås- och stråkinstrumenten eller är det en självpåtagen uppgift?

Anders: Vi hade tidigare inga skriftliga mål, men skrev själva ner förslag som blev antagna av den politiska nivån. De påpekade att det borde vara dom som tog fram mål och riktlinjer, men de tog tacksamt emot dem och klubbade igenom dom. Det var 2001.
Just nu är vi inne i en process där vi ser över kommunens mål för hela kultursektorn där musikskolan ingår.

• Hans-Peter: Vi jobbar väldigt mycket i projekt. Vi arbetar tillsammans med professionella orkestrar och musiker mot större konserter. Senast på Vättern-rundan – som sponsrar oss så vi kan ta hit artister vi kan jobba med – arbetade vi med Frifot. Nu skall vi jobba med Kalle Moraeus och Bengan Jansson. Vi har också samarbetet med Håkan Björkman (trombonist i Kungliga Hovkapellet, dvs Operans orkester) och med Norrköpings symfoniorkester. Och många andra.

• Andréas: Det finns en fara med projekt om det innebär att kontinuiteten försvinner. Hos oss kan vi kombinera att arbete i projektform och samtidigt behålla kontinuiteten. Det är också helt avgörande med bra lärare. De skall kunna det instrument de undervisar i. Att begära att de skall vara breda och kunna undervisa på litet av varje är fel väg att gå.

Kreativiteten då? Det gäller ju att utveckla elevernas egen kreativitet också!

• Andréas: Jag tycker vi ger eleverna verktyg för att de senare skall kunna vara kreativa. Vi har också många kurser med improvisation, skriva text och musik mm.

Vad är det som gör att ni lyckas med rekryteringen?

Micke: Vi har ingen tradition som väger tungt. Vi är ett ungt kollegium och det betyder nog en hel del. Vi har också möjligheter att påverka hur vi jobbar. Det finns en stor frihet att pröva nya arbetssätt.

• Hans- Peter: I våra verkstäder – det är grupper med nybörjarelever – får alla elever en positiv bild. Alla får vara med. Inga läxor. Ibland måste man bryta en traditionellt negativ syn. Oftast är det föräldrarna som har fördomar.

• Micke: Föräldrar kan ibland bli livrädda när barnen kommer hem och säger: Jag vill börja spela trombon! Föräldrarna ser framför sig ytterligare krav på att skjutsa, att ordna med insamlingar, lotter mm. Därför ringer vi alltid alla föräldrarna så vi kan ta bort en del rädslor eller missförstånd. Många kommer också på lektionerna. Då brukar de få en uppgift så de inte bara sitter och tittar. Klassläraren är också en viktig person. Om hon eller han känner det som en konkurrens, nu kommer dom från musikskolan och hur skall vi då hinna få klart vår jordglob? Det är klart att det är lättare om de till barnen säger: Oh, va kul, nu skall ni få vara med och spela!

Är klassläraren med i orkestern?

• Hans- Peter: Nej, oftast inte. Men många lärare är lyckliga att vi ordnar så det blir något till skolavslutningen. Då är de i alla fall positiva till verksamheten.

• Micke: Eleverna vet ju inte vad de önskar sig. Man kan inte ta genvägar till allt. Vi måste också stå för något som tar tid. Man måste försjunka i ett slags meditativt tillstånd.

Slow food finns ju, kanske detta är Slow life?

• Hans-Peter: Det sociala sammanhanget är viktigt. El Sistema – Polarprisvinnarna – har som mål att i första hand jobba med det sociala samspelet. Det instämmer vi i.

• Andréas: Vi måste bekräfta, ordna konserter, resor och läger

• Micke: Jag tror att om jag har kul så borde också ungarna ha det! Vi behöver också förebilder. En lite äldre elev, bara något år äldre, är otroligt viktig som någon som nybörjarna kan se upp till. Vi jobbar med alla åldrarna tillsammans när vi har konsert. Från 7- 20 år.

• Micke: Vi kan inte cementera fast fötterna. Vi måste gå vidare!

Frågorna jag ställer mig efter besöket i Motala är två. Den första är hur vi argumenterar för att det är viktigt att det finns blås- och stråkelever. Den andra är vad mer specifikt i Motalas verksamhet gör att de lyckas med sin målsättning att få och behålla elever på blås och stråk?

Den första frågan lämnar jag öppen. Vi diskuterade den en kort stund i Motala. Lärarnas motivering var att vi behöver en mångfald av instrument för att kunna framföra en mångfald av musik. Räcker det? Finns andra tankar hos KulturSmockans läsare?

Den andra frågan är mer utmanande. Jag kan se en hel del faktorer som kanske samverkar – eller är finns en nyckelfaktor? I så fall vilken?

1. Ett ungt entusiastiskt kollegium.
2. Undervisningen utgår från ensemblespel från början.
3. Lärarna jobbar i arbetslag. Enskild undervisning är undantag.
4. Små ensembler – många nyskrivna arrangemang. Blåsorkesterrepertoaren borta.
5. Startar i årskurs 1 i nära samarbete med grundskolan. Alla lektioner första året kl 13.20 direkt efter skolans slut.
6. Alla föräldrar får info muntligt genom att de blir uppringda.
7. Kulfaktorn.

Vad tror du som läsare? Hur ser det ut i andra skolor? I din skola? Kommentera denna artikel på SMoKs hemsida. (Sök på ”Motala” så hittar du den.) Alternativt skickar du ett mail till hakan.sandh@smok.se

Text och bild: Håkan Sandh