Det finns inga statliga barn!

Så kom det då äntligen – svaret på hur regeringen vill forma den framtida kulturpolitiken!
Kulturutredningen, vars förslag var omfattande på det strukturella organisatoriska området men ganska klent avseende själva innehållet i kulturverksamheten, har kokats ner till en ganska tilltalande inriktning för framtiden.

En av de prioriteringar som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth lyfter fram som central är satsningen på barn och ungas rätt till kultur. Vad som i praktisk konkret handling kommer ut av den ambitionen är inte helt enkelt att se i propositionen. En utökad satsning på ”Skapande skola” projektet att omfatta åk 4-9 med en fördubblad budget är naturligtvis bra. Men det är inte tillräckligt för att ge alla barn och unga rätt till kultur.

Om ministern menar allvar, vilket jag tror, och vill göra skillnad i relation till alla andra mer eller mindre misslyckade försök att nå ut med kultur i skolan så krävs en förankring och en
kompetensutveckling av alla berörda på ett sätt som aldrig tidigare genomförts. ”Tid för kultur – tid för förändring” är ju titeln på kulturutredningen. Kanske är tiden nu mogen för den genomgripande satsning som fordras för att kulturen i skolan skall flytta sin position från att uppfattas vara ett störande moment till att bli en resurs för att bättre nå skolans mål.

Samtidigt som regeringen lägger sin budgetproposition med prioriteringen att satsa på barn och ungas rätt till kultur blöder många av våra musik- och kulturskolor. Nedläggningshot omvandlas från hot till verklighet. Om det inte går så illa som till en nedläggning är ändå nedskärningarna i många kommuner riktigt kraftiga. Detta är en katastrof för landets barn och unga! En katastrof som gör resan mot regeringens mål oändligt mycket svårare.

Musik- och kulturskolorna är en infrastruktur vars existens gör det möjligt för barn och unga att utvecklas och glädjas tillsammans med andra genom musik, teater, dans etc. Utan musik- och kulturskolan försvinner den möjligheten. Regeringens prioritering av barn och unga hamnar då mer och mer i ett vakum och kan på sin höjd bli en ny variant av berättelsen om ”Kejsarens nya kläder”.

Det är dags nu kulturministern! Det är dags, att tillsammans med kommunerna och regionerna, ta handfasta konkreta initiativ som möjliggör och säkerställer barn och ungas rätt att möta kultur i olika former även i framtiden. Musik- och kulturskolan finns än så länge i alla svenska kommuner utom tio. I musik- och kulturskolan finns resurser i form av välutbildade lärare, lokaler, instrument, lokala kontaktnät med föreningsliv, regionala samverkansprojekt etc etc. Vi är nu på väg att kraftigt nedrusta den resursen. Med den nedrustningen försvinner ett av de viktigaste verktygen för att ge alla barn och unga rätt till eget kulturskapande och egen kulturupplevelse.

Något sådant kan vi aldrig acceptera – det är samarbete och initiativ som gäller.

Det finns inga statliga barn, det finns inga regionala barn! Barnen finns i kommunerna! Därför måste staten och kommunerna finna samverkansformer kring musik- och kulturskolan!

Per Sjöberg, ordf SMoK