Debattartikel ur tidningen KulturSmockan nr 4 2009.

För tio år sedan, år 1999, kulminerade två bubblor: IT-bubblan och CD-bubblan. Bägge omgavs, i sina mest hysteriska stunder, av lika fluffig retorik. Någon kanske minns att Ace of Base var på väg att bli Sveriges nya exportindustri, större än Volvo?

Än i dag hänvisas det ibland till "den svenska musikexporten" i politiska debatter. Ömsom är det för att rättfärdiga internetreglering á la den så kallade IPRED-lagen, ömsom för att betona behovet av stöd till musikskolorna. I backspegeln går det också att se att det myckna talet om musikexport under sent nittiotal faktiskt räddade musikskolorna från ytterligare nedskärningar. Men det bidrog också till att skivbolagens villkor hamnade i första rummet, medan den levande musiken sköts i bakgrunden.

Efter vinylen, men innan MP3-filen: 1990-talet var decenniet då det gick att tälja guld med CD-skiva. Skivbolag utgår ofta än idag från att 1990-talet skulle vara ett normaltillstånd som bör återupprättas, men i ett (musik)historiskt perspektiv framstår mer som en märklig parentes. Tidigare hade alla stridit mot varandra. Musiker mot discjockeys, proggare mot kommersiella bolag. På 1990-talet var plötsligt alla överens. En rad organisationer bildade gemensamt Export Music Sweden år 1993. Begreppet "musikexport", som knappast hade förekommit tidigare, började hårdlanseras, med galjonsfigurer som Roxette och Dr. Alban. Spekulationer tog fart i pressen om hur många miljarder som "den svenska musikexporten" omsatte. Efter några års av hejdlösa glädjekalkyler beställdes en forskarrapport som kom fram till en relativt modest siffra på 1,5 miljarder. Ändå lyckades Export Music Sweden och Stim göra en tolkning – utan täckning i själva rapporten – som gav genomslag i rubrikerna: Sverige är världstrea på musikexport! Detta var dock en ren gissning, eftersom jämförbar statistik saknades. Man talade också tyst om att man hade räknat per capita.

Ekonomen Kim Forss fick i statligt uppdrag att göra ännu en undersökning av musikexportens värde. Han lyckades mer än fördubbla siffran genom sina kreativa mätmetoder. Dels inräknades royalties som gick till utländska förlag, så länge de gick via Stim. Dels inräknades tillverkningen vid cd-presserier, samt export av maskinutrustning till utländska presserier. Siffrorna lindades in i stora ord om hur musiken gick i täten för övergången till ett postindustriellt tjänstesamhälle. Men paradoxalt nog reducerades musik i hög grad till en vara, till objektet cd-skiva. Levande musik var inte längre intressant, eftersom dess exportvärde var lågt och svårmätbart.

Dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky imponerades av tanken på musik som en ny svensk basindustri. Därtill var han oerhört förtjust i att synas tillsammans med popeliten. Han instiftade regeringens särskilda musikexportpris, som han själv delade ut till Cardigans-Nina vid skivbranschens egen Grammisgala 1998. Han gav pengar till Export Music Sweden för att ordna en glamourös invigningsfest, med gratis drinkar och parollen "Cool Sweden", vid skivbranschens Midem-mässa i Cannes i början av 1999.

Strax därefter inträdde en övermättnad. Pressen gick från okritiska hyllningar, till att ifrågasätta om skivexport var i närheten av att bli en svensk basindustri. Och skivbolagen som kammade in vinsterna, var de inte mest filialer åt multinationella koncerner?

Responsen från Leif Pagrotsky och andra blev att omdefiniera själva idén om musikexportens betydelse. Musikens egna ekonomiska värde hamnade i bakgrunden. I stället betonades musikens betydelse för "Sverigebilden". Musiken skulle inte längre ersätta gamla tillverkningsindustrier, utan bidra till att stärka dem, genom att lansera varumärket Sverige. Svenska artister ska sälja in ”en bild av Sverige som ett modernt, ungt land”. Än idag låter det likadant från regeringen. Några kritiska frågor måste ställas:

Ett: Särskilt framhålls svenska låtskrivares framgångar. Men hur mycket bidrar en figur som Max Martin, som bara skriver låtar utan att själv framträda, till Sverigebilden?
Två: Förbättrar musik alltid bilden av ett land, även om den är dålig? Sverige var under 1990-talet världsledande även i export av nazistisk vit makt-musik.
Tre: Handelsministrarna har upprepat att musik ska kommunicera en bild av ungdomlighet. Innebär det alltså att äldre musikartister är värdelösa?

Tomma tunnor fortsätter att skramla, varje gång "den svenska musikexporten" kommer på tal. Visst var det en positiv bieffekt att musikskolorna åter fick höjda anslag, efter att särskilt socialdemokratiska politiker hade lyft fram dem, som ett sätt att göra en symbolisk koppling mellan folkhemmet och kunskapssamhället. Men idag borde vi kunna prata om musikens ekonomiska värde på ett mer nyanserat sätt. Ja, vi kanske rentav kunde prata om att musiken har värden som inte är ekonomiska?

Under CD-bubblan blev musik nästan liktydigt med skivförsäljning. Fortfarande florerar det siffror över hur många som sysselsätts i "musikbranschen", där man räknar in såväl de anställda på CD-presserierna som skivbolagens advokater, men inte ordningsvakten på Debaser eller matförsäljaren på Arvikafestivalen. Hur ologiskt är inte det? Här finns en skevhet som vi har ärvt från 1990-talets vurm för musikexport. Vi glömde bort upplevelserna i nuet, händelserna som inte kan exporteras. När nu CD-bubblan definitivt är över, gäller det att hitta nya sätt att värdera musik. Eller ska vi säga gamla? Nittiotalet bör nog ses som en historisk parentes.

Rasmus Fleischer

Rasmus Fleischer är doktorand i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola. Han skriver på en avhandling om hur musiklivets institutioner bemötte tekniska förändringar under 1990-talet, från ljudfilm och kassettband till MP3-filer. Större delen av sin uppväxt tillbringade han på Halmstads kommunala musikskola, med blockflöjt och klarinett som instrument, vilket ledde honom ända fram till (avbrutna) studier vid Kungl. Musikhögskolan. Idag är hans musikerinsatser mer sporadiska. Han bloggar även på Copyriot.se