Den innehåller få förslag till neddragningar – även om delar av Rikskonserter föreslås försvinna. Det mesta som försvinner skall som Särimners galt återuppstå i en ny skepnad. Kanske så även större delen av Rikskonserter. Där utredningen ser behov av mer medel hänvisar man till; ja, just precis – portföljen!

Portföljen är en beteckning på den arbetsmodell som föreslås för fördelningen av de statliga medlen. Istället för att staten ger varje institution medel skall en dialog äga rum mellan regionen, inklusive kommunerna, och staten. En överenskommelse om regionens kulturpolitik skall sedan undertecknas. Regionen får sina pengar i en portfölj. I ett fack pengarna – i ett annat överenskommelsen. Jag tror att det blir en bra modell. Frågan är bara om utredningen inte knyter för stora förhoppningar till den.

Så här beskriver utredningen (del 2 sid 263) portföljen:
”Det vi tror kan uppnås på ett övergripande kulturpolitiskt plan om man utvecklar samspelet mellan stat, landsting och kommuner kan sammanfattas i några punkter:
kulturområdets möjligheter att växa ökar,
kulturpolitiken kan vitaliseras och fler politiker intresseras för kulturfrågorna,
engagemanget för kulturfrågorna i kommunerna ökar. ”

Staten kommer enligt utredningens förslag inte med nya friska pengar. Det handlar om att omfördela. Skall ”kulturområdets möjligheter att växa öka” så är det kommun eller landsting som skall stå för de fräscha pengarna – eller möjligen sponsorer. Jag tror att även de lokala och regionala politikerna kommer att ha svårt att i någon större utsträckning omfördela resurserna till eller från dagens institutioner. Hoppas jag har fel. Det är nämligen även i detta sammanhang förnyelsen och utvecklingen av musik- och kulturskolan får sin möjliga plats i den nationella kulturpolitiken. Detta sammanfattar utredningen i par meningar – för övrigt det enda avsnitt i utredningen som direkt berör musik- och kulturskolan:

”Också statens kulturpolitiska samspel med kommunerna behöver förnyas. Det följer redan av att kommunerna inom den offentliga sektorn har huvudansvaret för flera av de kulturpolitiska breddinsatserna som vi nu även vill ge högre prioritet också i statens politik – exempelvis kulturskola, folkbibliotek, tillämpningen av plan- och bygglagen och tillhandahållandet av lokaler för kulturell verksamhet. Kommunernas ansvar för skolan bör också nämnas i sammanhanget. Formen för det nya samspelet mellan staten, landstingen och regionerna har vi kallat portföljmodellen”.

Trots allt är det i detta avsnitt vi kan se optimistiskt på utredningens förslag. I den bästa av världar kan musik- och kulturskolornas behov tas upp av kommunerna, diskuteras av regionerna och så småningom ge upphov till utvecklande överenskommelser som inbegriper statliga medel. Det är något nytt och det är något vi måste ta tillvara.
Den största förnyelsen skall ske genom portföljmodellen. Den omfattar dock bara 1,2 miljarder kronor. Kommunerna satsar idag ca 1,8 miljarder på kulturskolorna. Utredningen konstaterar också att de estetiska ämnena inom grundskola/gymnasium kostar kommunerna 3 miljarder per år. Portföljens statliga kulturpengar motsvarar alltså 25% av bara dessa två kommunala satsningar. De stora kulturpengarna från statens sida ingår inte i portföljen. Så vitt jag förstår skall det nya Kulturrådet sköta överläggningarna med regionerna medan de statliga medlen skall finnas hos en ny bidragsmyndighet. Någon av myndigheterna riskerar väl i så fall att i hög grad att bli en ”åskådarmyndighet”?

Det finns även exempel i utredningen där författarna själva misstror den regionala och kommunala nivåns förmåga. Ett väldigt stort frågetecken måste sättas upp efter utredningen resonemang att staten bör ha separata överläggningar med Stockholms stad eftersom portföljmodellen inte fungerar på Stockholms län. Jag tror istället att det finns chans till en av de bästa dialogerna just i Stockholms län som omfattar både kulturaktiva områden och områden som snarast är kulturpolitiska bakgårdar.

Även förnyelse verkar portföljen ha svårt att hantera. Eller hur tolkar man annars denna mening:
”Med tanke på att dansen är inne i ett dynamiskt utvecklingsskede där ännu inte alla delar av en stärkt struktur är på plats, bör stödet till de fria dansgrupperna och koreograferna kvarstå för central fördelning.”

Några andra delar, förutom portföljen, är värda att uppmärksamma:

• Myndigheter som idag har hand om ett konstområde var skall framöver samlas inom samma myndighet. Sett ur ett kulturskoleperspektiv – att alla konstformer utvecklas av samverkan – är detta ett bra förslag. Även på detta område verkar det dock finnas en tveksamhet till det egna förslaget eftersom utredningen skriver att Riksteatern kan fortsätta sin verksamhet ett tag till eftersom de befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede (!). En nytt statligt ”R” för turnerande produktioner inom dans, musik, teater, film och bildkonst känns självklar i sammanhanget.

• ”När den nuvarande Stiftelsen framtidens kultur upphör finns det behov av en annan bidragsgivare som på motsvarande sätt kan utgöra ett alternativ till de etablerade bidragsgivande instanserna på kulturområdet.” Ett bra förslag, även om jag tycker det finns både för- och nackdelar med att ha flera bidragsorgan/myndigheter med små resurser och begränsad samordning.

• Begreppet kvalitet tas bort eftersom det är för svårt att definiera. SMoK som just arbetar med ett kvalitetsprojekt! Valet att helt stryka kvalitetsbegreppet känns minst sagt tveksamt.

• Utredningen föreslår en bredare syn på kulturpolitiken, i utredningen används begreppet ”aspektpolitik” för att beskriva kulturpolitikens betydelse inom utbildningspolitik, arkitektur, stadsplanering, nyföretagande mm.

• Kulturområdets arbete med kulturverksamhet inom skolan föreslås samlas hos det nya Kulturrådet. Det kan vara ett bra förslag men än mer angeläget är att samverkan med Skolverket kommer högt upp på åtgärdslistan.

• Kulturens betydelse för folkhälsan lyfts fram. Även kulturens betydelse för näringspolitiken framhävs.

• Betydelsen av ökad forskning inom kulturområdet, inte minst ungdomskulturen, framhålls. Det finns dock inget förslag hur detta skall kunna realiseras.

För musik- och kulturskolan hade vi i SMoK önskat att utredningen satt ett tydligare fokus på vår verksamhet. Den är trots allt den ojämförbart största kultursatsningen på barn och ungdom. Om portföljmodellen blir verklighet, vilket jag tror mycket talar för, hoppas jag som sagt att vi ser till att utnyttja de nya möjligheter som då öppnar sig. Vi får försöka förverkliga att musik- och kulturskolan får ett stort fack i den nya portföljen!

Detta är som sagt skrivit efter en snabb genomläsning av utredningen. De åsikter som framförs är mina egna. Inom ett par månader kommer SMoKs styrelse att sammanställa ett officiellt remissvar. Till dess hoppas jag dessa tankar kan skapa bränsle i debatten inom musik- och kulturskolorna kring kulturutredningens alla förslag.

Håkan Sandh

Samtliga tre delar av utredningen kan laddas ner här.